Först vill jag påpeka att det här inlägget inte har det minsta med mig att göra – det är skrivet av en avlägsen bekant som jag varken har kontaktuppgifter till eller annat sätt att nå.
Med detta ur vägen är det min otroliga glädje att få presentera
VECKANS GÖTEBORGARE

August Strindberg!
August bytte nyligen till Göteborgs Nation från Stockholms dylika. Det är inte första gången han gör det här bytet – långt därifrån. Herr Strindberg, som väl av många har setts som ett nästan permanent inslag där han brukar stå på Stockholms övervåning har under flera decennier gjort sitt bästa för att få bli en del av den Göteborska gemenskapen. Detta till trots, och oavsett var han gömt sig – från frysar till kuratorers bilar – har han gång på gång med tvång tvingats tillbaka till Stockholms.
Ett okänt ögonvittne beskrev det hela så här:
”Jag stod ute under pausen på Citygasquen, som var i helgen, och tittade på Göteborgarna. Dom verkade ha det så kul tillsammans, så vi var några som var lite avundsjuka. I alla fall, efter en tio minuter ringde dom oss till bords igen – och sen blev det lite som en scen ur nån spionfilm. Tre Göteborgare gick med Stockholmarna in i salen – tillräcklig många så att ingen anade oråd. En av Göteborgarna var posterad vid dörren, och stängde den stadigt när den sista Stockholmaren var inne.
Dom andra Göteborgarna var posterade vid chokepoints och utkikspunkter. Två stycken – jag vet inte vad dom heter, men den ena var slående stilig och antagligen en duktig bloggare och den andre en gammal kurator slängde fram varsin stol som placerats där säkert veckor i förväg. Tillsammans befriade dom Strindberg från sin pinade position.
Sen sprang dom som faan.”
Jag har illegalt lyckats få tag på ett kapitel från en av dom här båda hjältarnas opublicerade memoarer, där han minns händelsen.
”Vi hörde hur en kille började ropa efter oss när vi var på väg ner för trappen, men vi hade en prodistraktrix, som man säger, som hanterade problemet. Utom den detaljen gick det hela felfritt. Strindberg är ju en ganska tung författare och krävde lite av ryggen, men det tål man gärna när man hör folk spontant säga sånt som ”det är därför man älskar Uppsala” när man promenerade över domkyrkoplan i kostym och med en bronsbyst i famnen. Vi passade på att pose:a för lite turistbilder när vi ändå var där.
Det enda som drog ner stämningen lite var den lite småsura flickan som med gusto ville ”porta alla Göteborgare i lokalen” om han inte kom tillbaka samma kväll. Jag tror jag lyckades rädda situationen genom att rita en liten bild av honom med pratbubblan ”Nu är jag här igen!” och sätta den på hans plats. Mr. Diplomacy, det är jag.”
August har just nu asyl på nationens kuratorsexpedition. Han är redan god vän med Glenn, och säger att han trivs bra så länge folk inte börjar ”titta” på honom, som på Stocken.
Välkommen tillbaka, herr Strindberg. Det var för länge sen sist.